Sven-Olov Roos: Min första bisvärm

Min första bisvärm

 2015 skaffade jag två bisamhällen, Krainerbin, med två vingklippta drottningar. Det kändes tryggt, för då skulle de ju inte kunna svärma. Redan samma år bytte mitt ”Gröna samhälle” drottning och 2016 var det dags för mitt ”Gula samhälle” att göra sammalunda. I våras (2017) lyckades jag hitta dem båda, och märkte dem. Efter mycket pillande kunde jag också vingklippa drottningen i mitt ”Gröna samhälle”, som jag bedömde som mest riskabelt för att byta Vise.

Året började bäst för det ”gula samhället”, som ju hade den yngre drottningen, så det kändes väl i sin ordning, men sedan började det hända saker. Det ”Gula samhället” började tappa fart och aktiviteten avtog. Jag kunde konstatera att det fanns yngel, men i inte så stor utsträckning som i mitt andra samhälle. Så för några dagar sedan upptäckte jag att det fanns ett flertal viseceller anlagda, samtidigt, som jag efter idogt letande ändå inte kunde hitta min märkta drottning. Jag började misstänka att hon förkommit på något vis.

     Så i dag, den 4 juli, hördes ett dån över nejden, och det var inte mycket att tveka på. Nu svärmade mina bin. Det kändes verkligen som om mina bin ville testa en nybörjare och gröngöling på området. De satte sin svärm drygt åtta meter upp i en ek! Efter ett antal ganska misslyckade försök att kasta upp en sten med sytråd runt grenen, för att kunna dra upp ett rep, fick jag sätta mig ner och fundera. Jag testade att skruva ihop två råspontbrädor till 7,5 m längd och kollade om jag kunde hantera denna svajiga konstruktion i lodrätt läge. Det gick med viss möda, och med en IKEA-krok fastsatt högst upp lyckades jag hänga denna runt grenen. Jag bredde ut ett lakan på marken och ryckte till. Klumpen föll mot marken, men löstes upp innan den landade. Snart var svärmen åter på plats. Nya försök gav samma resultat. Jag ryckte våldsammare och våldsammare, men uppenbarligen lyckades drottningen hålla sig kvar. Rackarns!

Jag lämnade svärmen för tillfället och började förbereda en låda, där dom skulle kunna bosätta sig. En låda hade jag men ingen botten och inget tak. Nåja, några läktstumpar som bottenkonstruktion, och en plywood-skiva som tak får duga så länge. Om jag ställer den på en bänk, med lite luft mellan spjälorna, så blir det ju lite ventilation i botten. Några brädor upp till bänken, om jag nu skulle lyckas få tag i svärmen.

Så gav jag mig tillbaks till svärmen, som åter byggt på sig till en ansenlig storlek. Jag hävde mig på mina brädor med några kraftiga ryck, svärmen löses upp, men den här gången var det något som hände. Plötsligt var det bin överallt! Det var bara att ställa sig att beskåda skådespelet. De cirklade runt i omgivningen och efter hand i allt snävare cirklar runt en liten gran. Med lättnad kunde jag konstatera att de byggde upp en ny stor klase efter granstammen, nu på bara en meters höjd över marken. Jag skakade ner den i en plastbalja jag hade till hands, och tömde ut dem på bräderna upp mot bänken. En tjock matta av bin bredde ut sig över brädorna, omgivna av ett flygande moln. Molnet verkade trots allt inte dra sig bort, men inte verkade bina på brädan dra sig upp mot min provisoriska kupa heller. Jag gav mig lite till tåls, och efter fem minuter hade det bildats en gång in i lådan. Nu sitter jag här på kvällen och funderar över dagens äventyr. Det är lugnt kring den nya lådan, några bin surrar runt, som om de bott där sedan länge. Vad skall jag göra med dessa bin? Jag tror jag får ta mig en natts sömn, innan jag fattar beslut om detta. En känsla av tillfredställelse sprider sig i kroppen; jag har trots allt  lyckats ta hand om min  första bisvärm. Trots att den satte sig åtta meter upp.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *